Mycket har redan skrivits om EMU och folkomröstningen om dess tredje steg, men den mer nationellt sinnade synen på problematiken har lyst med sin frånvaro. Här följer ett försök att avhjälpa denna brist.

Innan man går in i en valutaunion kan det vara klokt att se efter vilka erfarenheter som finns på området. En överblick av den ekonomiska historien ger vid handen att de flesta försöken att fusionera olika länders valutor i syfte att uppnå en gemensam, starkare och mer stabil valuta oftast krakelerat i sina fogar då de utsatts för trycket av de olika ländernas olika behov. Vår svenska krona utgör en del av kvarlevorna efter en valutaunion med Norge och Danmark som sprack efter första världskriget.

Kan det rent av vara så att en valutaunion är konfliktskapande? Från jasidan har det ofta anförts som ett fredsargument att en gemensam valuta förhindrar krig. Varken det forna Sovjetunionen eller det forna Jugoslavien kunde rädda sig från inbördeskrigets fasor trots att båda länderna hade gemensam valuta med sina respektive separatistiska delstater. Påverkade valutapolitiken över huvud taget denna utveckling? Knappast!

De demokratiska underskotten i EMU:s konstruktion är många, men mest allvarliga är dels bristen på insyn, den svenska offentlighetsprincipen har inte lyckats tränga igenom EU:s slutna dörrar, dels att vi inte får så mycket inflytande på besluten i den europeiska centralbanken.

Ekonomipolitiskt grundar sig EMU-projektet på föreställningen om att det bör råda en åtskillnad mellan den ekonomiska sfären och den politiska. Det är inte bara penningpolitiken som styrs av EMU. I EMU:s andra steg, där konvergenskriterierna slås fast, låser man även finans- och skattepolitiken kring vissa orubbliga mål. Inflationsbekämpningen sätts i främsta rummet, medan en keynesiansk utbudspolitik närmast omöjliggörs. I det sk framtidskonventets förslag till ny grundlag för EU går man ännu längre, man vill ta fram gemensamma riktlinjer för såväl den ekonomiska politiken som arbetsmarknadspolitiken i EU. Är det så vi vill ha det?

De ekonomiska effekterna av att ersätta kronan med euron är svåra att överblicka. Högre tillväxt, fler jobb och ökad utrikeshandel utlovas av de troende ja-anhängarna. Man pekar på de uppåtgående trenderna i eurolandet Finland men talar tystare om problemen i tunga euro-länder som Tyskland och Frankrike. I själva verket påverkas sådant som ekonomisk tillväxt av mycket mer än bara valuta- och penningpolitik. Finlands ekonomi var på väg uppåt redan innan eurons införande och Tysklands problem beror till stora delar på inkorporerandet av det fattiga Östtyskland. Det enda som kan ge en högre tillväxt, fler jobb och ökad utrikeshandel är en sund ekonomisk politik i alla avseenden.

Som nationalist ser jag också en fara i att föra över makt från vår riksdag till överstatliga organ i EU. Kronan har i den här valrörelsen blivit en ny symbol för vår självständighet och oberoende. Vilken självständighet har en liten ”skvalpvaluta” vid sidan av de stora ekonomiska elefanterna? Svaret är att en välskött ekonomi får en stabil valuta på köpet. Valutaspekulanter angriper bara valutor som har en låg trovärdighet, vilken sänkts av inkompetenta regeringar.

Valkampanjerna för jasidan och nejsidan har skapat nya dimensioner i svensk politik. Flera av de större partierna har delats i två läger, vilket inte minst har bromsat den traditionella socialdemokratiska ångvälten. Men det kändes litet egendomligt att på pensionärernas dag på Skansen stå sida vid sida med vänsterns Ulla Hoffman, som i många avseenden är min raka motsats i politiken, och propagera för samma politiska linje i en fråga. Vänsterns resonemang om att välfärden hotas av EMU är riktigt så till vida att en ny välfärdsmodell måste införas om vi inför euron. (Det som de missar är kanske de brister som vår nuvarande modell har.)

De skattesänkningar som måste till för att lägga in den svenska samhällsmodellen, som är unik till sin konstruktion i Europa, i samma mall som de övriga euroländerna skapar säkerligen stora övergångsproblem. Samma problem gäller för de nya euroländer som haft kommunistiska ekonomiska och politiska system. Vänstern har uppmärksammat och varnat för den nyliberala grunden för EMU, vilket är positivt, men deras egna recept på hur en ekonomi bör skötas utgör nog dessvärre inte någon bättre ersättning. De gröna partierna har en sundare argumentation mot euron. Kritiken mot överstatlighet har för dessa partier en större trovärdighet än för vänstern, vars kommunistiska bakgrund knappast saknat inslag av samma teknokratiska megalomani som präglar många av EU:s konstruktörer.

Centerpartiet med Maud Olofsson i spetsen har nog för många utgjort en trygg motvikt, baserad på vanligt sunt förnuft och misstänksamhet mot de politikens alkemister som lovar att skapa guld rätt ur tomma intet.

Det är lätt att hitta skillnader mellan de olika nej-partierna men det finns faktiskt vissa gemensamma nämnare.