Den 14 november 1994 hade jag ett samtal med en manlig lärare i samhällskunskap på min skola. Scenen utspelade sig tidig morgon i lärarnas fikarum, dit jag av någon anledning letat mig, förmodligen för att sno åt mig en kanelbulle eller en kopp kaffe. Ovan nämnda samhällslärare kallade mig till sig, pekade på mitt bröst och sa:

- Det där är över nu.

Det var dagen efter folkomröstningen om EU och läraren syftade på det rosa knappmärke med texten ”Nej till EU”, som prydde jackan jag bar. Jag tittade på honom och svarade:

- Vadå? Det är ju nu kampen börjar.

De övriga lärarna i rummet skrattade. En av dem, en kvinnlig mattelärare, visade att hon bar ett likadant märke:

- Det är bra, Jimmie, sa hon. Bry dig inte om honom. Han röstade ja.

Småningom bytte jag ut det där knappmärket mot ett med den mer passande devisen ”Sverige ut ur EU”. Idag har även detta fått ge vika för det än mer aktuella ”Nej till EMU”.

*

Så är det dags igen. En ny folkomröstning, en ny frågeställning, en ny kamp. Ja-sidan, som inför EU-omröstningen 1994 bestämt hävdade att vi då inte skulle binda oss vid ett EMU-inträde om vi valde att gå med i EU, har ändrat sig och nu är just detta ett av deras viktigaste argument; det vill säga att vi inte kan stå utanför EMU eftersom vi är medlemmar i EU.

Egentligen har de rätt. Folkomröstningen i höst handlar inte om EMU. Sverige deltar redan i EMU, det vill säga i EMU:s två första steg. Redan i början av 1990-talet började Sveriges anpassning, i och med att kapitalet fick röra sig fritt över gränserna. Det andra steget togs när vi gick med i EU och accepterade de så kallade konvergenskraven. Det svenska folket nu har att ta ställning till är huruvida vi ska delta fullt ut, om vi ska ta det tredje steget till en gemensam valuta och centralbank.

Man kan tycka att det är en obetydlig anpassning. Det spelar väl ingen roll vilken sorts pengar vi handlar med? Dessutom blir det ju lättare när vi beger oss ut i Europa för att köpa sprit. Man slipper ju växla.

Frågeställningen på valsedlarna i höst kan ge intrycket av att det är just detta allt handlar om. En inte alltför okvalificerad gissning är att EMU-förespråkarna knappast är ledsna för det. Det bästa som kan hända, ur deras synpunkt, är just att väljarna betraktar EMU-anslutningen som en banalitet – som något som inte har så stor betydelse. Detta vore ödesdigert.

Inte ett ekonomiskt projekt Jag vill inte göra anspråk på att vara något ekonomiskt snille. Mina halvhjärtade studier i nationalekonomi har dock gett mig så mycket att jag ser bristerna i de ekonomiska argumenten för EMU. Olikheterna medlemsländerna emellan gör euroområdet till ett direkt olämpligt valutaområde. Det är uppenbart att EMU i första hand är ett politiskt projekt, där maktbegreppet spelar en inte obetydlig roll. Det handlar om makt över de europeiska länderna. En europeisk superstat står för dörren.

Det är också makt vi ger bort, om vi skulle välja att gå med i valutaunionen. Makten över penningpolitiken – det vill säga makten över räntan och växelkursen - hamnar hos den gemensamma centralbanken, ECB. I och med detta avsäger vi oss också möjligheten att på egen hand hantera en ekonomisk krissituation, vilket kan få allvarliga konsekvenser för människorna i Sverige. Den gemensamma penningpolitiken inom EU kan ju inte justeras efter situationen i ett specifikt medlemsland, utan måste vara anpassad efter hela unionen. Detta förutsätter flexibilitet, såväl vad gäller löner som arbetskraft. Är arbetslösa svenskar verkligen beredda att flytta till mer expansiva områden i Tyskland eller Frankrike för att få jobb?

*

Ett folks högsta dröm är den om ett eget land. Vi svenskar har sedan århundraden uppnått detta mål. Det må vara så att den generation svenskar som lever idag inte går runt och tänker i dessa banor, men faktum är att våra förfäder slagits och dött för det land vi nu betraktar som vårt. Det vore inte bara dårskap utan också en skymf mot tidigare generationers svenskar att frivilligt donera makten över landet till en elit i Frankfurt eller Bryssel.

Den som vill ha en federal, europeisk superstat ska rösta ja den 14 september. De som säger sig vara emot en sådan utveckling men ändå väljer att rösta ja är antingen lögnare eller så har de kapitalt missuppfattat situationen.

Alla andra ska rösta nej. Och inte bara det – de bör också stödja vår kampanj till försvar för kronan. Skriv på uppropet! Anmäl dig som funktionär! Försvara kronan!

Jimmie Åkesson
Kampanjgeneral

Läs även:
» 030909 - Expressens osannolika hyckleri - Av Jimmie Åkesson, Kampanjgeneral