FOTO: EC Audiovisual Library

Skälen för euron
De som är ivriga att införa den gemensamma valutan menar att det skulle ha många fördelar. Företagen skulle sänka sina kostnader genom att variationer i växelkurserna skulle bli ointressant. Dessutom skulle företagen slippa en del krångel och även slippa ifrån kostnaderna för att växla valutan. Införandet av en gemensam valuta skulle även underlätta för turister och människor som bor nära en nationsgräns. Från EU-byråkratin påstår man att priserna redan börjat falla till följd av ökad konkurrens och ökade möjligheter att jämföra priser med andra länder.

Det är ekonomiska skäl som dessa som brukar anföras. Det finns även en politisk dimension, men den talas det mera tyst om.

Är detta sant?
Vad förespråkarna främst använder är vardagsargument (mikroekonomiska på fackspråk). Vem som helst kan också förstå att det är krångligare och fördyrande att använda flera valutor. En enda valuta är ju det enklaste. Den som vet lite grann om företagande förstår också att det innebär ett osäkerhetsmoment för företag som rör sig över gränserna, om företaget måste räkna med att valutakurserna rör sig i förhållande till varandra.

Inte desto mindre är detta argument mindre viktigt. Valutakostnaderna är mycket små, räknat på hela landet uppgår de till någon eller ett par promille. Valutaosäkerheten kan företagen gardera sig mot med försäkringar i form av 'finansiella instrument'. Dessutom beror dessa vardagsproblem på större saker i samhällsekonomin. Om t.ex. ekonomin "överhettas" på grund av goda tider så släpper systemet ut "ånga" genom att valutakursen påverkas. Kan inte detta ske kommer "ångan" ut på något annat sätt, kanske genom förändringar i inflationen eller i lönenivåerna. Kursförändringar på kronan är alltså inte annat än en säkerhetsventil för den svenska ekonomin.

Vad som i praktiken är ett starkt argument för vissa länders regeringar när de vill införa den gemensamma valutan bygger på antagandet att bara en europeisk centralbank kan vara riktigt självständig. I många länder har av tradition centralbanken varit känslig förden allmänna opinionen. Detta medför att det är svårt för det landet att upprätthålla prisstabilitet, det vill säga låg eller ingen inflation. Prisstabilitet antas sedan vara en förutsättning för långsiktig tillväxt i samhällsekonomin. Om vi nu skulle godta dessa antaganden så finner vi att en del av idén med gemensam valuta är att underkänna den svenska demokratins funktionssätt. Detta strider principiellt mod de värderingar Sverigedemokraterna står för.

Vi får inte heller glömma att ungefär hälften av vår handel är med länder utanför valutaunionens område. Avskaffar Sverige sin krona så har Sverige kvar sina valutakostnader för handeln med länderna utanför. Om det sedan sker kursförändringar mellan t.ex. den amerikanska dollarn och euron kan inte Sverige vidta några egna åtgärder. Kanske valutaunionens gemensamma intressen gå på tvärs med Sveriges egna intressen. Kom óckså ihåg att euron visat sig vara en svag och instabil valuta. I nuläget skulle det vara mera gynnsamt för Sverige att bilda valutaunion med USA!

Varför inte en enda valuta för hela världen?
Den gemensamma valutan euro tar sin utgångspunkt i den ekonomiska teorin för optimala valutaområden. För att ett sådant område ska kunna fungera måste de som vill arbeta både vilja och kunna flytta till orter där det finns jobb. Om inte det är möjligt måste statsmakten kunna omfördela en stor del av inkomsten med bidrag till enskilda eller företag, eller så måste både löner och priser kunna röra sig snabbt både uppåt och nedåt. Erfarenheten har hittills visat att inget gemensamt valutaområde har klarat av att uppfylla något av de tre villkoren i tillräcklig grad. Euron är tänkt att fungera för en hel världsdel och det finns alltså inga exempel ens på att avsevärt mindre valutaområden har förmått fungera tillfredsställande. Drömmen om en enda världsvaluta kommer att förbli en dröm.

Världens största valutaområde är USA. Den stora skillnaden mot andra försök till stora valutaområden är att USA historiskt och kulturellt är ett enda land. Det finns regionala egenheter, men amerikanerna delar nationell identitet. Det faktum att USA är ett invandringsland och det fakutm att man har kunnat skapa sig en nationell identitet har bidragit till att arbetskraften i USA är ovanligt lättrörlig. För väldigt många amerikaner är det naturligt att flytta på sig med regelbundna mellanrum. Det ingår i myten om "the frontier", den historiska driften att fortsätta västerut. Som många vet råder det också en ofantlig skillnad i levnadsvillkor. De amerikanska fackföreningarna har inte alls samma inflytande som i Euroap och lönenivåerna varierar från under fattigdomsgränsen till rent astronomiska löner. Eftersom den amerikanska federala regeringen kunnat utvidga sina domäner under mer än två sekler har också dess del av den totala ekonomin växt, och den federala regeringen kan tjäna som regional utjämnare.

Är vi beredda att betala det ekonomiska och sociala priset?
Om vi ändå skulle vilja pröva euron - ävr vi beredda att betala vad det kostar? Sverige har tidigare kunnat lösa de problem som följt med den ekonomiska utvecklingen. Folk har flyttat in från landet till stan, från jordbruket till industrijobb. Sedan antalet industrijobb börjat minska i mitten av sextiotalet har vi flyttat från gamla industriområden som Bergslagen och Norrlandskusten till storstäder där det funnits jobb i tjänstesektor och servicenäringar. Är svenska folket berett att köra flyttlasset utomlands för att ha jobb?

Svenska arbetare och tjänstemän har fått betala höga skatter som gått till bidrag för mindre bemedlade svenskar. Är vi beredda att betala skatter för bidrag till lantbruktsarbetare i Portugal och gruvarbetare på Balkan när tiderna blir svåra för deras branscher?

Om vi inte är beredda till att låta flyttlassen gå till centraleuropa när tiderna blir svåra, eller betala för nya bidragssystem i utlandet - då kan vi få tåla snabba och kraftiga prishöjningar eller ordentliga lönesänkningar. Hur ställer sig svensken till det? Många hushåll har stora fasta kostnader med lånebetalningar för bostad, bil och båt.

Till stor del kan ju allt detta undvikas om vi låter valutakursen "ta smällen". Om vi behåller vår svenska krona.

Euron och politiken

Europeiska Centralbanken i Frankfurt. FOTO: EC Audiovisual Library

De allra ivrigaste europeiska federalisterna och vännerna av den gemensamma valutan struntar väl egentligen i om euron är ekonomiskt sund. Vad det hela i slutändan går ut på är att göra om Europa till en förbundsstat, något som liknar USA. Ett Europas Förenta Stater. För den som har sådana önskningar gör det inte så mycket om samhällsekonomin påverkas till det sämre. Allt sådant uppvägs av att länderna inte längre kan föra en självständig ekonomisk politik.

Penningpolitiken bestäms av sex bankdirektörer i Europeiska Centralbanken (ECB) och de fattar sina beslut under hemliga möten i Eurotower i tyska Frankfurt. De större besluten fattas i ECB-rådet där även varje lands centralbankschef är ledamot. Mötena i rådet sker även de i hemlighet och rösträtten för varje land bestäms av hur stor del av ECB:s kapital som landet har. Många röster till Tyskland, få till Sverige. Varje euroland måste nämligen överlämna sin valutareserv till ECB, vilket som en bieffekt utgör en deposition, eller en pant, för att ett land inte ska vara frestat att säga adjö till valutaunionen.

Valutaunionen kräver också att räntenivåerna styrs från Frankfurt och Bryssel. Stabiliteten i penningpolitiken skulle påverkas negativt om medlemsländerna tilläts ha vilka räntenivåer som helst. Därför måste de olika centralbankernas styrräntor befinna sig inom ett snävt satt intervall.

Vad som då återstår av den ekonomiska politiken är skatterna. Valutaunionen sätter dock gränser på omfattningen av de offentliga utgifterna. Det finns också sedan tidigare EU-regler för hur momsen eller försäljningsskatten ska vara beskaffad. Men det är bara en tidsfråga innan EU genom valutaunionen skaffat sig kontroll över medlemsländernas beskattningssystem!