FOTO: EC Audiovisual Library |
Den ekonomiska och monetära unionen (EMU)
"Då en regering är beroende av bankerna så är det bankerna och inte regeringen som kontrollerar situationen, eftersom den hand som föder står över den hand som föds. Penningen har inget fosterland, finansens män saknar fosterland såväl som anständighet. Deras enda mål är den snöda vinningen."
[Napoleon, kejsare av Frankrike, 1815]
En bakgrund
Planeringen för en gemensam valuta inom nuvarande EU påbörjades 1968 då Werner-rapporten lades fram. Rapporten innehöll en plan som angav hur en ekonomisk och monetär union (EMU) skulle kunna genomföras.
1979 inrättades sedan det europeiska monetära systemet (EMS). Där fastställdes växlingskurser mellan alla deltagande valutor. Alla valutorna tilläts variera i kurs mot varandra inom vissa givna marginaler. Den viktigaste beståndsdelen i EMS var 'ecun', som var en valutakorg med fasta procentandelar för de deltagande valutorna. EMS kollapsade under ett antal kriser i början av 1990-talet, sedan de brittiska och italienska valutornas kollapsat till följd av misstroende och spekulation.
Delors-rapporten lade 1989 den politiska grunden för vad som nu kallas 'euron'. 1992 slöts Maastrichtfördraget mellan medlemsländerna i de europeiska gemenskaperna. Härigenom gavs de juridiska möjligheterna att skapa en separat, gemensam valuta.
Maastricht
Maastrichtfördraget ställde vissa ekonomiska krav på medlemsländerna för deltagande i den gemensamma valutan. Dessa krav kallas 'konvergenskriterier'. De viktigaste kraven var att 1) inflationstakten inte fick överstiga genomsnittet i de tre medlemsländerna med lägst inflation med mer än en viss procentsats, 2) underskottet i de offentliga finanserna inte fick vara större än 3 % av bruttonationalprodukten (BNP), 3) statsskulden inte fick överstiga 60 % av BNP, 4) den långa räntan fick inte vara mer än 2 procentenheter högre än genomsnittet för de tre medlemsstater som har lägst inflation och 5) växelkursen för en medlemsstats valuta skulle under två år ha legat inom EMS normala variation.
Vid regeringschefernas toppmöte ("Europeiska Rådet") i maj 1998 beslutade man att Belgien, Finland, Frankrike, Irland, Italien, Luxemburg, Nederländerna, Portugal, Spanien, Tyskland och Österrike skulle införa euron redan från starten. Sedan utsågs företrädare för dessa länder till de första ledamöterna i Europeiska centralbankens (ECB:s) direktion. Det blev en maktkamp mellan Frankrike och flera andra länder om vem som skulle bli chef för ECB. Till slut vann Frankrikes motståndare, och holländaren Wim Duisenberg blev bankens förste chef. Duisenberg var tidigare chef för Internationella Valutafonden, en institution med tveksamt rykte.
Euroländerna ingår samtidigt i en stabilitets- och tillväxtpakt. De EU-länder som inte är medlemmar har lovat att anstränga sig för att uppfylla 'konvergenskriterierna'. Vid toppmötet i Lissabon i juni 2000 beslutades att Grekland skulle bli den tolfte medlemmen av euroområdet den 1 januari 2001. Enligt unionens lagar behöver inte Storbritannien eller Danmark införa euron, utan dessa två länder har rätt att avstå. Sverige är egentligen skyldigt att gå med så snart 'konvergenskriterierna' är uppfyllda. Så är det inte i praktiken. Både byråkraterna i Bryssel, såväl som Sveriges socialdemokratiska regering vet att svenska folket först måste godta ett avskaffande av den svenska valutan. Något annat skulle vara politiskt självmord.
