Båttekniker från Kroatien
En av dessa är Zvonko Borcic, ersättare i kommunstyrelsen i Landskrona och ledamot i flera andra nämnder. Zvonko är född och uppvuxen i Kroatien, där han utbildade sig till båttekniker. Till Sverige kom han 1964, och endast två dagar efter det att han stigit i land här, började han jobba på Öresundsvarvet i Landskrona. När varvet lades ned 1983 gick han endast arbetslös i två veckor innan han fick jobb, först som lagerchef och sedan som tryckeriarbetare.

Som alla andra på Öresundsvarvet, anslöts Zvonko via fackförbundet till socialdemokraterna. Det fackliga intresset har alltid varit stort, berättar Zvonko, och under fem år var han lokalordförande i Grafiska Fackförbundet. Efter att ha varit aktiv i socialdemokraterna i ett antal år, bestämde han sig dock till slut för att engagera sig i Sverigedemokraterna.

- Sverigedemokraterna driver en ärlig politik, det folk säger och tycker. Sverigedemokraternas politik är att förbättra för äldre och omsorgssituationer, trygghet på gator och torg, sjukvård, minskande av kriminalitet och tjänstgörande poliser dygnet runt i Landskrona, berättar Zvonko och fortsätter:

- När jag pratade med andra äldre utlänningar, så ville de att jag skulle engagera mig och säga det vi alla tycker. Landskrona har blivit en laglös stad med en massa kriminella invandrarungdomar. Alla vet det men inga politiker utom sverigedemokraternas vågar säga det. Alla som gör rätt för sig och anpassar till svenska lagar och regler är välkomna, tar seden dit man kommer alltså.

Zvonko Borcic har en spännande historia att berätta, och vårt samtal blir över en timme längre än vad jag tänkt mig, men jag fängslas av hans berättelse. När Zvonko berättar att han genom sitt engagemang i Kroatiska riksförbundet, valdes som ombud till ett integrationsprojekt för hela Sverige i Stockholm år 2000, direkt underställt dåvarande integrationsministern Mona Sahlin, tror jag först inte det är sant. På sin röst avslöjar Zvonko hur besviken han är på socialdemokraterna och i synnerhet Sahlin, då de inte ville ta del av verkligheten. Han menar att Sahlin varken är intresserad av att lyssna eller försöka förstå problemen i samhället.
   Hela integrationsprojektet var bara ett sätt att få något symboliskt vackert att visa upp, menar Zvonko. Mötena som hölls upplevdes som meningslösa av deltagarna, då Sahlin själv sällan var närvarande, trots hon var ansvarig. När det framkom kritik mot integrationspolitiken, sopades det under mattan eller gömdes undan. Sahlin var bara intresserad att lyfta fram det positiva, alla socialdemokrater var bara intresserade av att belysa det som var bra:

- När jag sa att det och det är dåligt och behöver förändras, så ville man inte lyssna utan man påstod att jag inte förstod. På grund av att integrationsprojektet inte gav något resultat så hoppade jag av. Jag anser inte att det är samhällets uppgift att invandrarna anpassar sig och kommer in i samhället, utan det är deras eget ansvar tillsammans med invandrarföreningarna. Men det ställs inga krav på invandrarföreningarna att redovisa vad förslags arbete som gjorts för integrationen.

Allt fler har börjat inse att dagens Sverige inte har mycket gemensamt med gårdagens, så även Zvonko:

- Sverige är ett annat land idag än det var på 60-talet. Då behövde Sverige arbetskraft, i dag måste vi stoppa invandringen och försöka skapa arbete åt dem som lever och bor i dagens Sverige. Varför ska alla fly till Sverige? Titta bara på USA, de tar knappt emot några flyktingar, trots att de är de som orsakar krig. Stoppa invandringen nu och utvisa alla de som gör något kriminellt, och inte respekterar och uppskattar det svenska samhället.

När samtalet glider in på frågan om brottslighet, vilket är det stora problemet i Landskrona idag, berättar Zvonko att han kört lastbil och levererat gods till fängelserna och med egna ögon sett att en stor majoritet av de intagna är invandrare.

Han frågar sig vad detta egentligen kostar samhället. Polisen hade haft större befogenheter än vad de har idag om politikerna hade öppnat ögonen och sett vad som pågår i verkligheten, och om de inte kunde gömma sig bakom kostymer, lyx och fina områden, tror Zvonko. Och hade de tvingats se hur samhället ser ut för vanligt folk, hade det kanske blivit mindre prat och mer handling istället.

Zvonko menar att den ökande grova brottsligheten är en konsekvens av massinvandringen , och han frågar sig varför de andra partierna blundar för verkligheten. Samtidigt måste man bedöma varje människa som en enskild individ, menar Zvonko, och påpekar att det finns många hederliga människor som kommit till Sverige.

Finska med skinn på näsan
I Bromölla kommun, i det nordöstra hörnet av Skåne, träffar jag Margareta Lehtimäki från Finland. Socialdemokraterna i Bromölla, som för övrigt styr med egen majoritet, anklagade inför valet Sverigedemokraterna för rasism. Samtidigt visade det sig att Margareta var den enda kandidaten med invandrarbakgrund i kommunen. Socialdemokraternas svar blev att Margareta inte var en riktig invandrare, eftersom hon kom från Finland.

Från ingenting till tre mandat blev facit för Sverigedemokraterna i Bromölla, och Margareta sitter numera i kommunfullmäktige. Det är en kvinna med skinn på näsan jag träffar. Hon säger själv att det inte är någon som trampar henne på tårna utan att hon säger ifrån. Från den dagen hon och hennes man kom till Sverige, har hon arbetat inom vården och med gamla. Något tidigare politiskt engagemang har det inte funnits, utan under många år var det folkpartiet som rösten tillföll. Men så en dag fick hon information från Sverigedemokraterna i sin brevlåda.

- Det var klarspråk som jag gillar. Det var ett parti som stod upp för sina åsikter även dagen efter, till skillnad från de andra som byter åsikter dagen efter valnatten, berättar Margareta.

Efter att varit i Landskrona och träffat Zvonko Borcic, känns det besynnerligt att sitta i den andra ändan av Skåne och lyssna på en finska som säger precis samma saker, fast med andra ord. Det är samma beskrivning av ett tidigare tryggt och harmoniskt Sverige, som kommit att bli ett kallt samhälle präglat av brottslighet, otrygghet och utanförskap.
Även Margareta berättar att hon alltid gjort rätt för sig:

- Jag har aldrig fått en krona från socialen, men de invandrare som kommer idag har bara bidrag som intresse. Jag tycker det ska vara likadant som när jag kom hit. Sedan ska man ta hand om sitt eget folk först och främst, och andra om det finns resurser till det. Det finns många fattigpensionärer som idag lever knapert, trots att de jobbat hela livet eller tagit hand om barnen i hemmet, medan invandrare som kommer hit får ut mer pengar än svenska pensionärer, trots att de aldrig gjort har ett handtag. Alla pensionärer jag träffar håller med mig och är förbannade över invandrarpolitiken. Pengarna räcker inte till alla.

Margareta menar vidare att riksdagspartierna är rädda för att Sverigedemokraterna ska få inflytande, och därmed få möjlighet att berätta och bekräfta för det svenska folket hur illa ställt det är med dagens Sverige.

- För socialdemokraternas del är det min erfarenhet, både från Finland och Sverige, att de bara bryr sig om sig själva. Att få behålla makten är det enda som betyder något för dem, så har alltid socialdemokraterna fungerat, menar Margareta.

Telefonen ringer och Margareta ska iväg och träffa några väninnor över en kopp kaffe. På väg västerut mot Helsingborg funderar jag över en rapport Statistiska centralbyrån (SCB) publicerade 2006. I den framkom att andelen kandidater med invandrarbakgrund på Sverigedemokraternas valsedlar var hela 16 procent, vilket i själva verket var fler än vad de enskilda riksdagspartierna hade (socialdemokraterna hade till exempel 14 procent, två procentenheter färre än Sverigedemokraterna).

Jag funderar också över hur det kan komma sig att ett parti som engagerar så många invandrare kan anses vara främlingsfientligt. Jag ringer upp Zvonko Borcic i Landskrona och ber honom försöka ge svaren:

- Varken jag eller Sverigedemokraterna är främlingsfientliga eller något sådant. Jag har varken läst, sett eller upplevt något sådant i partierna. Det är bara medierna som försöker hitta på sådant för att smutskasta oss.

Och på frågan hur folk i allmänhet ser på att han som invandrare är engagerad i Sverigedemokraterna, svarar han:

- Jag har bara fått positiva reaktioner över att jag är sverigedemokrat. Många ringer för att berömma och uppmuntra mig. Men många som träffar mig för första gången, blir förvånade att jag som invandrare är aktiv i Sverigedemokraterna. Men jag menar att det är skillnad på att vara invandrare och invandrare. Vi invandrare som kom till Sverige för att arbeta har inget gemensamt med de invandrare som kommer idag. Det är många invandrare som röstar på Sverigedemokraterna, men det finns även en rädsla för att bli aktiv. Många invandrare frågar sig varför de invandrare som kommer idag är så otacksamma. Något är helt galet när invandrare redan i hemlandet vet mer om lagar och rättigheter i Sverige än infödda svenskar.

Med rötter i Estland och Finland
Väl framme i Helsingborg träffar jag Kaarina Andersson, gruppledare för Sverigedemokraterna i Helsingborg. Kaarina arbetar halvtid på Sverigedemokraternas kansli och jobbar halvtid som egenföretagare. Kaarina är född i Sverige, med en mamma från Finland och en pappa från Estland. Till Sverige flydde föräldrarna undan den sovjetiska ockupationen 1945. Kaarina berättar om sin uppväxt och hur hennes föräldrar gjorde allt för att hon skulle bli svensk.

Detta är den andra mandatperioden i kommunfullmäktige och de politiska uppdragen är flera; kommunstyrelsen och uppdrag i distriktet ska kombineras ihop med arbete och familj. Telefonen ringer och avbryter oss på kontoret flera gånger; det är folk som vill beställa information och det är människor som bara vill berätta om orättvisorna i samhället.

- Just nu pendlar man mellan hopp och förtvivlan. Ingenting tycks fungera i vårt samhälle när det gäller exempelvis äldreomsorg, sjukvård, skola, barnomsorg, allmän ordning med mera. Ingen tar ansvar och människor bollas ständigt runt med sina frågor utan att få något riktigt svar. De som drabbas värst är de svaga grupperna i vårt samhälle, säger Kaarina.

Jag inser ganska fort att Kaarina stämmer dåligt in i bilden av en invandrare, då hon talar perfekt svenska och inte bär några yttre drag som skulle kunna visa på hennes invandrarbakgrund. Kaarina ser sig heller inte som kvinna med invandrarbakgrund:

- Den bästa integrationen är att ta eget ansvar och anpassa sig till det svenska, det har min mor alltid uppmuntrat mig till, och även mina föräldrar levde efter det mottot. Jag har ju en fördel med att de flesta människor jag pratar med betraktar mig som svensk. Men jag är statistiskt sett invandrare då mina föräldrar inte är födda här.

Ett ansikte för invandrarna
Som avslutning ringer jag upp Anna Hagwall, andre vice ordförande i Sverigedemokraterna. Anna har kommit att bli ett ansikte för invandrare som kommit till Sverige, arbetat och anpassat sig och blivit en naturlig del av det svenska samhället. Allt fler personer med invandrarbakgrund blir medlemmar i Sverigedemokraterna, och förklaringen är enligt Anna Hagwall följande:

- De har lyckats allihopa; de har barn som har anpassat sig och de känner svenska familjer. [...] Som invandrare är det dessutom lättare att vara kritisk till massinvandringen och stå upp för den svenska kulturen utan att bli anklagad för att vara rasist.

Anna Hagwalls ord via telefon känns som en bra sammanfattning över hur den faktiska bilden ser ut i Sverige. Det är i princip omöjligt att föra fram kritiska åsikter kring svensk invandrings- och integrationspolitik utan att bli kallad främlingsfientlig. Samtidigt är alla utan politiska skygglappar medvetna om att flertalet av de problem vi har i Sverige hänger samman med just svensk invandringspolitik. Frågan är nu bara om vi ska få upp frågan på dagordningen eller inte. Mycket hänger på om vi får se Sverigedemokraterna i riksdagen 2010.
Och får jag komma med en gissning, tror jag att så blir fallet.