Enen växer ofta i hagmarker och är därmed en av de växter som kommer att drabbas hårdast om EU:s krav på att de unika svenska hagarna skall skövlas, inte ändras. Nedan följer en kort redogörelse för vilken betydelse enen har för vår svenska kulturhistoria:

En indikation på hur stor betydelse våra förfäder tillmätte enen är att man förr trodde att enbeståndets öde var sammanflätat med rikets och när enarna drabbades av sjukdom, blev gula och vissnade, så sade man att detta ”bebådade konungadöd”. På många håll i landet florerade också föreställningar om att enen var besjälad och flera äldre folksägner innehåller motiv där enens ande plötsligt börjar talas när trädet skall huggas ned. Enen var också vanligt förekommande som kalendermärke. I trakterna kring Västervik där allmogen hade för vana att samla in och äta Svärtans ägg, sade man att denna insamling skulle börja ”när enen ryker” (släpper sitt frömjöl). I Dalarna sade man istället att man skulle börja meta när detta hände.

Alla delar av enen användes förr till olika ändamål i det svenska bondesamhället. Stammen användes till gärdsgårdsstörar, arbetsredskap, möbler och pilbågar åt barnen .Grenarna användes till att fläta korgar, som man bar hem fisk i. Enens barr och ris användes i begravningskransar och till att röka kött och fisk med. Finhackat enris användes också för att sprida behaglig doft och pynta golven med vid festliga tillfällen. Vid särskilt högtidliga tillfällen lade man ned mycket tid på att strö ut det hackade riset på golvet i vackra formationer till exempel i form av en stor blomma. Gotlandsdricka eller ”Dricku” räknas av många som Sveriges främsta bidrag till den internationella alkoholkulturen och smaksätts just med enris. Enens söta frömjöl kokades in till sirap som användes som smörgåspålägg. Enbären användes till att krydda mat samt till att smaksätta dricka , öl och snus.

Olika delar av enen användes också inom folkmedicinen för att bota en rad sjukdomar såsom tandvärk, ögonsjukdomar, barnskabb och tilltäppta näsor.

MATTIAS KARLSSON

(Källa: Människor och växter - Ingvar Svanberg)